Episod 1. Norska Främlingar.
Kategori: Life
Du kommer till en plats och tror du ska lära dig en massa om platsen. Ditt mål är ett annat från början. Det visar sig snart att det aldrig kommer bli som man tror.
Ända sedan jag varit yngre så har jag fascinerats av olika platser. Framför allt upplevelserna från olika platser. Jag gillar och flytta runt på mig och upptäcka nytt. Det är nog bara en sådan person som jag är. Jag gillar drivet som får mig att orka klara av saker och uppleva, som jag nämnde tidigare så tror man att man ska lära sig massa om en plats, men efter varje plats som jag gjort ett stopp på så har jag lärt mig, en hel del om mig själv. När man tog studenten så hade man en bild om på var man skulle vara om 5 år och vad man skulle göra. Allt skulle bara bli så. På den vägen så tappade jag bort mig. Jag hade ett driv som försvann. Mitt driv som fått mig att uträtta saker, var som bortblåst. Jag fastnade i ett ekorrhjul. När jag ser tillbaka på ekorrhjulet så bestod det av att festa och få kickar och ha så roligt som möjligt. Jag tappade bort allt som hette drömmar. Jag kan nästan sätta en tidsram på det.
2010. Jag hatade det året. Året som jag tappade bort mig. Jag hade inga drömmar om vad jag ville göra. Jag skulle vara få saker gjorda, inte för att det faktiskt intresserade mig. Klart att jag hade en otroligt rolig sommar och jag skulle bli klar med skolan den höstterminen. Allt faller bara samman och jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om skolan och jag har ingen jävla aning om vad jag vill längre. När jag fick frågan om jag ville dra till Norge. Så var det något jag haft i bakhuvudet. Men aldrig faktiskt gjort något av det. Dra ut från Sverige och jobba lite. Spara ihop till något. 2011, fick börja med en flytt till Oslo. Fick jobb snabbt och den biten löste sig. Jag kom med fel personer, när det kommer till boendesituationen. Personer som när jag tänker tanken på är nog något av de största parasiter jag träffat i mitt liv. Nu kändes det som allt gick fel igen. Skulle jag ge upp och åka hem? Ska jag åka hem med mitt självförtroende i botten?
Svaret var : Nej. Jag ska fixa det. Nu var det jag själv i Oslo. Kände ingen. Aldrig känt mig så ensam. Det enda jag hade var jobbet som jag faktiskt fick feedback på. Vilket var otroligt härligt att få. Uppskattning för att man gjorde något.
Min mamma sa när jag skulle flytta till Halmstad, själv för första gången. - ”Helen, du ska aldrig vara rädd för att vara ensam, det finns vänner överallt. Det gäller bara att hitta dem”.
Det visade sig vara sant. Jag fick svar på första visningen. Jag fick flytta in hos två norska tjejer. Norska främlingar. Det visade sig bara vara två härliga vänner som jag inte lärt känna än. Två lugna tjejer som lärde mig lite om Norge och jag lärde dem om, hur en god kladdkaka ska smaka! Jag började lära känna folk från jobbet som var andra svenskar! Holmenkollen – Skid-Vm (Jag gillar inte skidor men man lär sig tycka om att titta på det.) Våren började närma sig med stormsteg och jag skulle fylla 24 år. Jag lagade jordgubbstårta och hade fest!
Nu hände det lite förändringar i kollektivet. Thea hade fått egen lägenhet från skolan. Nu skulle vi ha in en ny i lägenheten.
Då visste varken jag eller Tale, vem som skulle bo där och vi inte klickade med någon på visningen och de hittade andra ställen så fick Ramona flytta in. En av Tales vänner som hon jobbat med! Så umgicks jag med Ramona som är full av äventyr! Jag lärde så klart känna andra från Sveriges olika hörn. Jag fick lära mig att Värmland inte var så ångestfyllt som ”Smala Sussie” fick det till att vara.
Det motbevisade Sara och Eva, med att banka plåt och se den värmländska varma idyllen och Patrik som träffade Eva var en vän från holmenkollen och i holmenkollen så träffade jag min favorit Norrman Gunnar, som faktiskt pratar väldigt bra svenska, trots han kommer från nynorskans förlovade hemstad. Men en del skåningar dök även upp på vägen. Ferre, som vågar säga ifrån och har sitt chilenska humör.
Det är bara några av alla de härliga personerna som jag träffat på min norska resa. Naturligtvis så träffade jag en hel del fler kollegor som satt sina små intryck på denna platsen. Mitt i sommaren skulle Ramona ut och resa i Europa så var rummet ledigt igen. Vem som skulle flytta in återstod nu.
Ända sedan jag varit yngre så har jag fascinerats av olika platser. Framför allt upplevelserna från olika platser. Jag gillar och flytta runt på mig och upptäcka nytt. Det är nog bara en sådan person som jag är. Jag gillar drivet som får mig att orka klara av saker och uppleva, som jag nämnde tidigare så tror man att man ska lära sig massa om en plats, men efter varje plats som jag gjort ett stopp på så har jag lärt mig, en hel del om mig själv. När man tog studenten så hade man en bild om på var man skulle vara om 5 år och vad man skulle göra. Allt skulle bara bli så. På den vägen så tappade jag bort mig. Jag hade ett driv som försvann. Mitt driv som fått mig att uträtta saker, var som bortblåst. Jag fastnade i ett ekorrhjul. När jag ser tillbaka på ekorrhjulet så bestod det av att festa och få kickar och ha så roligt som möjligt. Jag tappade bort allt som hette drömmar. Jag kan nästan sätta en tidsram på det.
2010. Jag hatade det året. Året som jag tappade bort mig. Jag hade inga drömmar om vad jag ville göra. Jag skulle vara få saker gjorda, inte för att det faktiskt intresserade mig. Klart att jag hade en otroligt rolig sommar och jag skulle bli klar med skolan den höstterminen. Allt faller bara samman och jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig om skolan och jag har ingen jävla aning om vad jag vill längre. När jag fick frågan om jag ville dra till Norge. Så var det något jag haft i bakhuvudet. Men aldrig faktiskt gjort något av det. Dra ut från Sverige och jobba lite. Spara ihop till något. 2011, fick börja med en flytt till Oslo. Fick jobb snabbt och den biten löste sig. Jag kom med fel personer, när det kommer till boendesituationen. Personer som när jag tänker tanken på är nog något av de största parasiter jag träffat i mitt liv. Nu kändes det som allt gick fel igen. Skulle jag ge upp och åka hem? Ska jag åka hem med mitt självförtroende i botten?
Svaret var : Nej. Jag ska fixa det. Nu var det jag själv i Oslo. Kände ingen. Aldrig känt mig så ensam. Det enda jag hade var jobbet som jag faktiskt fick feedback på. Vilket var otroligt härligt att få. Uppskattning för att man gjorde något.
Min mamma sa när jag skulle flytta till Halmstad, själv för första gången. - ”Helen, du ska aldrig vara rädd för att vara ensam, det finns vänner överallt. Det gäller bara att hitta dem”.
Det visade sig vara sant. Jag fick svar på första visningen. Jag fick flytta in hos två norska tjejer. Norska främlingar. Det visade sig bara vara två härliga vänner som jag inte lärt känna än. Två lugna tjejer som lärde mig lite om Norge och jag lärde dem om, hur en god kladdkaka ska smaka! Jag började lära känna folk från jobbet som var andra svenskar! Holmenkollen – Skid-Vm (Jag gillar inte skidor men man lär sig tycka om att titta på det.) Våren började närma sig med stormsteg och jag skulle fylla 24 år. Jag lagade jordgubbstårta och hade fest!
Nu hände det lite förändringar i kollektivet. Thea hade fått egen lägenhet från skolan. Nu skulle vi ha in en ny i lägenheten.
Då visste varken jag eller Tale, vem som skulle bo där och vi inte klickade med någon på visningen och de hittade andra ställen så fick Ramona flytta in. En av Tales vänner som hon jobbat med! Så umgicks jag med Ramona som är full av äventyr! Jag lärde så klart känna andra från Sveriges olika hörn. Jag fick lära mig att Värmland inte var så ångestfyllt som ”Smala Sussie” fick det till att vara.
Det motbevisade Sara och Eva, med att banka plåt och se den värmländska varma idyllen och Patrik som träffade Eva var en vän från holmenkollen och i holmenkollen så träffade jag min favorit Norrman Gunnar, som faktiskt pratar väldigt bra svenska, trots han kommer från nynorskans förlovade hemstad. Men en del skåningar dök även upp på vägen. Ferre, som vågar säga ifrån och har sitt chilenska humör.
Det är bara några av alla de härliga personerna som jag träffat på min norska resa. Naturligtvis så träffade jag en hel del fler kollegor som satt sina små intryck på denna platsen. Mitt i sommaren skulle Ramona ut och resa i Europa så var rummet ledigt igen. Vem som skulle flytta in återstod nu.
