Hellans life

Som litet barn får du önska dig, allt från himmel och jord. Du önskar det enkla, du önskar dig det omöjliga. Viljan av att något ska ske. Viljan att de omöjliga ska ske. Det finns inget magiskt över önskningar längre. Magiska önskebrunnar som man slängde i sina överblivna mynt i, är som försvunna. Man hoppades det skulle ske, man levde på hoppet. Hur löjligt det än låter så är det viktigt att önska, det är viktigt att vilja något ska ske. Nu menar jag inte att bussen kommer i tid men kanske att man aldrig tappar tilltron på människors goda vilja, eller uppfylla de mål man har för att förverkliga sina drömmar. Klart att man får arbeta själv när det kommer till sig själv, men att att omgivningen i grund och botten ibland kommer till sin rätta essensens. Tilltro är något jag har en brist på speciellt när det kommer vissa situationer hos vissa. Det har varit på ett visst sätt alltid och då ska det alltid förbli så. Jag hoppas på och jag önskar att ibland människor tänker ett steg längre än sig själv. Tänker hur det är och gå i en annan mans skor. Det är då jag tror världen blir bättre för alla som vandrar på denna otröttliga planet. Men man kan ju alltid önska.