"Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans."
Det var orden från en ung kvinna som varit med om dåden. Låt mig nu sammanfatta en sjuk helg. Delar av den i alla fall. Skrev mitt inlägg i söndags om tragedin som skakat om ett helt land.
Efter det så åkte jag Tbanan hem på natten och sätter mig i vagnen. Det står en på andra sidan dörren emot bergväggen och trycker på dörren för att komma ut. Personen reagerar inte. Alla ropar, det är den andra dörren. Personen rör sig inte, så börjar tåget köra. Den äldre kvinnan som det är, ramlar i fullfart emot golvet. Vi som sitter i vagnen rusar upp för att kolla till henne. Hon är helt bort, ingen kontakt. Stationen efter ska många av och tar med sig henne och drar ut henne ur tågvagnen, vi lägger henne i framstupa sidoläge och ringer ambulans, då jag ska åka vidare till nästa station säger de andra att jag inte behöver, de fixar det.
Sitter hjälplöst och stirrar ut i tomma intet när tåget åker vidare. Man kan inte göra mer, lite omskakad väl hemma så inser jag vilken sjuk helg detta varit. Lägger mig och är helt matt. Men jag somnar till glädje när man ser hur många som ville hjälpa den stackars sinnesförrvirrade damen.
Måndagen som följer beslutar jag och några vänner att gå på roståg genom Oslo. 200 000 människir dyker upp i centrum och går igenom och lyfter sina blommor som de har med! Hela staden dekoreras av vackra rosor och ljus. Man känner värmen från så många människor. Det är helt underbart och mäktigt att vara med om detta och bidra med blommor.
Åker hem efter träffat många nya bekanter och softar. Vid midnatt kommer min rumkompis hem och säger han blivit rånad. Man tror verkligen inte det är sant efter alla grejer som skett. Idag sitter jag och blir förbannade på dessa gärningsmän som hotat honom till livet och girigheten tagit över deras sinne.
Jag fattar inte hur efter en hel jävla stad drabbats av terror att människor utför nåt så hemskt när det senaste dagarna så har allt handlat om terror, död och skräck. Hur dessa 4 IDIOTER lyckas handla på detta sätt! Hur låga dessa fyra kräk ger sig på en person och skrämmer livet ur honom! DET ÄR så man vill slå in pannbenet på dem själv!! Då blir man själv, tagen av detta våld när man inte vet hur man ska reagera. Vandrande jävla vidriga fega kräkmaskar!! Hur kan de vara så jävla känslokalla och puckade och finnas på denna jord.
I såna stunder tror man att inom alla finns nåt gott, men min tro på männskligheten sviktar enormt denna dagen. Jag blir så trött och när jag tänker på det, ännu mer förbannat! För att lugna ner mig så kollar jag på bilder som folk tagit under gårdagen, men tyvärr sitter ilskan kvar av vad som sker runt om.
Det är över en månad sen som jag lämnade ett avtryck här. Det har hänt otroligt mycket under tiden. Framför allt vad som skett i min närhet de senaste dagarna.
I en människas liv kommer det olika faser och man möter även nya insikter och sidor av sig själv. Torsdag den 21/ 7. Slutade på eftermiddagen, det var strålande sol och jag hade multum och fixa hemma och gjorde så, eftersom det är väldigt varmt så följer jag med en kompis till Huk på Bygdøy. Ett väldigt fint ställe och idylliskt. Skönt torsdagshäng på stranden. Man kommer hem reflekterar över dagen som varit. Inser, vad nice livet är i bland! Anledning jag nämnde denna idyll var för när man minst anar det. Så händer nåt som förändrar allt.
22/7 - 2011 - Uppe tidigt och fixa extra nyckel till lägenheten, handlade lite softade rent allmänt innan jobbet. Skulle dock ner inom stan tidigare idag men drog direkt till jobbet istället! Väl på min vakt så hjälper jag en med ett kort och lägger på luren. Hör en gigantisk knall som får huset och vibera till och jag tror åskan slagit i utanför. ( Då det varit sjukt kasst väder timmarna innan jobb!
Tänker inte mer på knallen. Sen sitter jag och läser på FB om en status uppdatering om en knall sen är helvetet igång. Trodde det var en terrorist grupp och när man sitter i ett stort bygge för en stor aktör inom Norges finans. JA! Man blir liiiite orolig. Sjukt, sjukt ,sjukt. Min kollega ringde mig snabbt och sa jag skulle gå in på en annan sida och man fick chocken, folk sprang ner från sina kontor! Helt sjukt och lämnde rätt snabbt. Alla fick rekomendationer att bege sig hem snabbt. Där satt man själv på vakt, märkte dock en sida av mig själv, jag ville därifrån och hjälpa till. Inte vara sitta och se vad som händer.
Satt och följde allt hela tiden, sen började skjutningen. Trodde ett förbannat krig hade startat i detta landet. Chockad efter jobb ska jag bege mig hem. Aker brygge som annars fullt en fredag kväll med människor som hänger på uteserveringen. ( En av Oslos härligare ställen att gå ut och äta på. ) Bussarna från city var inställda så fick bege mig till T-banan, efter bombdåd är inte det så lyckat kanske). Gick längst med Aker Brygge, allt ekade tomt, nedsläckt. Några få männsikor var ute och gick, väldigt nedstämda och kollade i marken och pratade lågt. Oslo var en spökstad och på tunnelbanan, satt folk och stirrade rakt ut i tomma intet. Var hemma och fick insikten av att bli omskadad av att varit så nära en så enorm händelse för detta land.
Lyssnar på radion om fortsatta händelser får höra skakade ungdomar berätta om denna massaker. Somnar och hoppas detta bara är en mardröm. Vaknar dagen efter och hör knallar utanför mitt fönster och påminns av gårdagens händelser. Det var ingen dröm.
Upp till jobbet tidigt och hela staden sover och regnet faller. Regnet piskar så hårt från himeln att man tror även jorden vill gråta ut lite. Sitter på jobb, inte en själ är där och köpcentrat under mig är stängd. Efter jobbet så beslutar jag mig för att gå och lägga blommor vid domkyrkan och slåss av frän doft. Ett kvarter bort ligger bombplatsen och man kan se rester av glas ligga lite överallt. Det är en tung stämming i stan. Idyllen har drabbats av rädsla och sårbarhet. Alla flaggor vajar på halvstång och jag läser i tidningen att en skrivit: Idag är vi alla Norrmän. För mig kan jag inget annat än instämma. Jag slåss av alla mina bekantas stolthet över detta land och alla man inte skall låtas skrämmas av en sådan terrorist. Att landet och människorna står på sig när det är som tyngst. Jag är mäkta imponerad av detta och i det värsta senariot kommer det bästa av människan fram för att bekämpa den ondska som råder.
Jag lider med de som som förlorat sina barn, vänner, nära och kära. Det är så många blandade känslor som kommer ur mina tankegångar. Jag blir förbannat på monstert som krossat så mångas liv och drömmar som en bättre framtid och engaemang med sina vidriga handlingar emot detta land och den kommande generationen. men jag vet med människor vilja här så kommer bara det växa starkare i detta redan stolta folk och jag kan säga att jag blir stolt bara av att få befinna mig i detta fina land.
Skrivit av mig lite, kommer hålla mig mer up to date och jag vill tacka alla de som ängat mig en tanke när de fick höra om detta dådet och det värmer i mitt hjärta att ni tänkte på mig och jag saknar er och hoppas vi ses snart igen. Kram
