Hellans life

Det är oförklarligt, hur allt raserar runt om när allt hänger på ett val. Valet man gör för att skydda sig själv. Skydda sig från smärta, när man river ner muren av trygghet i tron om att man klarar att stå emot. Stå emot smärtan som kommer emot en. Hoppet som gör att man i tron tror allt är möjligt. Det är inte smärtan utifrån som är den värsta, det är inte beskedet som bidrar till all ångest. Att veta man är bortvald, veta att man aldrig kommer bli älskad av den personen som man känner något för. Den smärtan som äter upp en inifrån, när man verkligen känner att det fysiskt brister i hjärtat på en, fingrarna domnar bort och man börjar skaka. Allt annat är oväsentligt då. Panikångesten som aldrig vill sluta, utan blir värre och värre för varje gång. Man vill bara gå under jorden och stanna där för evigt bara för slippa känslan. Jag orkar inte. Orkar inte bli bränd. Jag orkar inte kämpa vidare och resa mig igen. Det funkar inte. Det har det heller aldrig gjort. Jag ger upp. Hoppets sinne finns inte för mig mer.