Hellans life

November har bestått av plugg och uppsatsfixande. Kommit igång och jag har en del material som ska processas. Det känns väldigt gött att man kommit i gång med det. I helgen var jag i Berlin och det var otroligt kul och få ett litet miljöombyte, vilket gjorde att jag fick ännu mer pepp att bli klar. Slippa vara låst. I morse fick jag reda på att jag inte får ut min poäng ur en kurs och få där med inte den avslutat. Jag är sjukt uppgiven nu. Allstå nu är jag låst en liten tid längre. Uppgiven på att behöva vänta på få ut min examen, när igår faktiskt hade en plan om vad jag faktiskt ville göra! Vad jag faktiskt ville göra i januari. Det är som livet spottar en i ansiktet och säger : Nä, tro verkligen inte något ska gå som du vill eller faktiskt planerar det. Du ska stå och stampa i evighet med allt du gör. Dejting, skolan, jobb. Tro verkligen inte att du får utvecklas och uppfylla dina drömmar.

 

Det är lite så man bara känner för sätta sig på ett plan någonstans och ALDRIG komma tillbaka.
Jag är så trött på alltid vara optimist, för det verkar inte ens tjäna något till, jag börjat sluta tro gott om människor. Jag har trott så mycket gott om människor som inte ens sett mig för vad jag är. Något som gör att jag inte är värd i deras ögon. Jag vill liksom inte sitta och gnälla på något sätt, buhu tyck synd om mig. För det vill jag ingen ska göra, inte ens jag själv. Jag är bara så jävla trött på stå och stampa, för jag har liksom inget tålamod kvar för  att bli tillbakadragen, bli stampad på.
Dags att slå hål i muren, muren av motgångar.