Hellans life

Jag är mig själv bara. Jag förundras av frasen. När är man sig själv. Man blir annorlunda beroende på vem man är med. Man intar sina givna roller som dotter, mor och vän. Man vill uppfylla den normen man skapat av sig själv inför andra. När är man egentligen sig själv och när vågar man vara det egentligen. Jag har bara känt att jag inte är mig själv längre. För mig är det att erkänna att något inte stämmer. Något stämmer inte med mig. Jag är inte mig själv. Jag har tappat något.

Jag har kommit till insikt att jag är trött på mig själv. Riktigt jävla trött på mitt egna gnäll och mina "problem". Jag blir arg på mig själv att jag tappar mig själv och mina mål och min riktning på livet. Livet fortsätter och jag hänger inte med. Jag har ramlat av karusellen och jag har ont. Jag vill åka mer och skratta och ha kul och njuta av åkturen. Jag vill inte ligga på marken blåslagen för jag inte lyckades hålla kvar mig i första taget. Fått en hel del pepp i helgen av vänner och familj. Jag ser fram emot veckan hemma. Kalla det rehabilitering för själen. Ska bli underbart och bara bli mig själv igen. Det finns inget mer än vad jag längtar efter att bli mig själv igen.