Årets första vecka är i stort sett ledig. Jag var glad och nöjd, var nöjd att komma igång med träning och mina underbara vänner som fortfarande är underbara.

Kvällen innan trettondagsafton samma dag som min mamma fyller år. Så tappar hon närminnet. Hon kommer inte ihåg att jag bor i Helsingborg, hon kommer inte ihåg hur hon tagit sig ut och hur hon kom hem. Hon kommer inte ihåg var hennes saker är någonstanns, hon trodde det var sommar och frågar när började det snöa?

Sitta på akuten med en person som haft järnkoll hela ditt liv. När du inte vet vad du ska göra går du till denna personen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det är inte samma person som sitter framför dig. Det är inte din mamma. Du sitter nu i ett väntrum med personen som tagit hand om dig, lärt dig saker, tagit med dig till doktorn och nu är du den ansvariga. Min mamma är den enda personen jag aldrig tvilat på även som arg tonåring. Mamma vet bäst.  Dagen efter var hon tillbaka men inget minne av vad som hänt. Hon var som hon skulle vara. Idag så fick hon röngtas, 6 timmar och det är "akuten". Hon hade fått en propp och är nu inlagd. Seriöst. Så är jag så jävla trött på allt. Min mamma har aldrig gjort någon illa i hela sitt liv, hon har alltid varit snäll och ställer upp för alla i den mån hon kan och det för det får hon en propp. Livet är bra jävla skit. Hon är okej nu, men jag tänker hela tiden worst case senario hela tiden. Jag vet inte vad jag gör om det händer henne något. Jag mår illa hela tiden.

Jag orkar bara inte. Jag hatar detta äckliga nya året redan, det kan dra åt helvete och stanna där.