Alla människor längtar till något speciellt för dem. De söker något speciellt. Lite lycka. Den fortsatta förbannade jakt. Jag orkar inte. Jag vill bara ge upp allt. För det tjänar ingenting till att leta efter just det där speciella. När man inte ens längre vet vad det fan är man letar efter.

Jag blir så arg på mig själv för jag verkligen vet vad det är jag vill eller vad fan det är som jag letar efter. Alla jävla tankar bara snurrar i huvudet och jag vet inte var jag ska starta om. Det rasar framför mig. Men kan verkligen inte ta fasta på det. Jag vill bara själv falla handlöst ner och aldrig resa mig upp igen.

Jag vet verkligen inte om jag ska skratta åt det eller gråta. Jag vet verkligen inte vad jag vill längta till längre. Jag inga visioner om hur jag ska ta fasta på i mitt liv och vad jag vill utgöra med det. Jag vet bara att jag alltid är där jag inte vill vara. Mina drömmar och mitt hopp har jag bara gett upp på vägen på hur jag vill leva mitt liv. Jag har bara börjat nöja mig och bli bitter. Jag har verkligen inget driv. Jag försöker verkligen intala mig att det finns ett driv endast för att jag ska känna mig trygg. Falska förbannade trygghet. Det exiterar inte för mig längre i vad man känner sig trygg. Detta gäller verkligen med allt jag gör. PRECIS allting. Nu känns det som en härdsmälta i huvudet. Jag tänker naturligtvis fortsätta med med mitt meningslösa liv utan drömmar. Det är väl bara så det är meningen det ska vara  så på den här jävla planeten.

Nu ska jag ta ett tåg. Till mina tomma tankar. Som den omänskliga robot som man är. GOD Kväll. Det kommer ett inlägg om kvällens bravader igår lite senare i kväll. När man har lite bilder.